Jag känner mig så otroligt jävla stressad. Att bara vara hemma. Egentligen inte ha någonting att göra.
Och bara att man vet att man ska göra en sak på hela dagen. Får mig att vara stressad.
Och att leta jobb, är hur stressigt som helst. Det är nog det värsta. Att veta vad man vill.
Men att det inte går. Att man hela tiden letar och letar. Och bara får nej. eller inge svar alls.
Att bara veta att man måste skriva ut lite papper gör mig stressad. Och att åka in med dom till stan.
Jag orkar inge mer. Det tar död på mig. Jag vill inte vara stressad. Papper måste in till förvaltningshuset.
Ska ringa arbetsförmedlingen. Bestämma vart jag vill sommarjobba och skicka in det. ÅH!
Jag har aldrig varit stressad i hela mitt liv alltså. Jag är inte en sån person. Jag tar dagen som den kommer.
Så har jag alltid varit. Min mamma och pappa har alltid varit less på mig för att jag är så seg.
Men jag tycker inte om att stressa. Och nu när jag stressar, det tar kål på mig. Så fruktansvärt jobbigt.
Tänk alla människor som alltid stressar. Som alltid är så. Som aldrig kan ta det lugnt.
Jag har tusen saker på gång samtidigt nu. Och det är så jobbigt. Jag vill vara den lugnt Malin igen.
Men jag kan inte. Och jag mår inte så himla bra själv heller. Jag kan inte se lyckan. Jag vill bara gräva ner mig.
Jag vill bara att allt ska bli bra igen. Och jag är less på alla jävla lögner. Det gör mig både ledsen och jävligt förbannad. Jag kan själv inse att jag inte mår 100% bra. Men jag kan inte göra någonting åt det.
För jag har inte styrkan nu. Jag vill inte leva så här. Men just nu orkar jag inte bry mig någonting.
Jag kan hjälpa andra. Jag vet inte hur många gånger jag har hjälpt andra med massa olika saker.
Alltid varit den som stötta och den dom kan prata med. Dom en privat psykolog ungefär.
Men jag kan inte hjälpa mig själv. Och det gör saken bara värre. Jag fattar ingenting nu. Det är inte likt mig.
Det här är inte jag! Jag är en annan människa. Jag har alltif följt mitt hjärta & aldrig varit rädd för nya utmaningar.
Men nu är jag verkligen det. Fy vad hemskt vilken känsla.

Och jag känner mig ensam. Så ensam! Jag har aldrig varit med om ett mindre socialare liv.
Jag har alltid haft mina vänner. i skolan, på fritiden, på helgen. Alltid! Dom fanns alltid i mitt liv. Dom var mitt allt.
Jag hade hela tiden någonting att göra. och jag trivdes med det. Men jag var även den ensamavargen.
Som kunde sitta hemma på kvällarna. Sitta på mitt rum i flera timmar. Bara lyssna på musik, sitta vid datorn och plugga. Plugga som en idiot. Jag var nog en plugghäst, egentligen. Det var mitt allt. Det jag var intresserad av.
Det som betydde någonting. Det jag kunde göra bra. Bra resultat! Jag kunde verkligen det bra.
Jag det var ingenting som störde mig. För det var någonting jag tyckte om att göra. Att lära mig mer.
Och jag är ganska stolt över mina betyg. För jag har verkligen kämpa för att få dom.
Men nu betyder dom i stort sett ingenting. För man får inge jobb, hur bra betyg man än har. Det hjälper inte!
Och jag skulle nog mer än gärna sätta mig i skolbänken igen. För det är där jag trivs och får utmaningarna.
och där jag får mitt sociala. Jag har inge socialt liv nu. Jag träffar knappt mina vänner.
Alla gled ifrån varandra efter studenten. Vilket är skit tråkigt! För jag saknar dom verkligen.
Visst, jag träffar dom som jag vill träffa. men alldeles för sällan. Och jag är den enda i klassen som bor i Söderhaman. Alla andra i bollnäskommun. Eller ovanåker. Det är tråkigt. Men jag kommer inte flytta till bollnäs nå mer. trivdes inte riktigt där. i söderhamn trivs jag. Förutom att jag inte har nå vänner nästan.
Jag har Sandra, och utan henne så hade jag aldrig bott här så här länge. Jag hade flytta på engång.
Jag har bara Sandra här. Hon som alltid finns för mig. Som det bara är några trappsteg till.
Henne har jag mycket att tacka för.

Jag var alltid den sociala. Men nu kan jag inte vara det! Jag kan inte prata med vem jag vill & göra vad jag vill.
"Då menar jag inte att ragga på någon, eller ligga med någon" , utan att jag kan inte ens umgås med vissa. inte gå ut på krogen när jag känner för det m.m. Jag har inte ett sånt liv längre. Det är det förflutna.
Det är inte rättvist. Jag är bara 19år. Jag har hela livet framför mig. och det är nu man ska ha roligt!
Och det är jag elak på mig själv för. Att jag inte har den styrkan att "bestämma" över mig själv.
Jag vill så mycket. Men lika mycket för vänta!!
Jag tänker hela tiden "nu jävlar ska jag göra vad jag vill, vad jag känner för" men när det kommer till krita, så gör jag iallafall det inte. Jag är nog för feg. Jag vågar inte! Herregud. Jag hör själv hur det låter. Det är sjukt.
Jag är ung!



(Var bara tvungen att skriva av mig lite. Inge viktigt för er kanske, men för mig är de det)


PUSS