Jag vet inte vart jag ska börja. Men tänkte att jag skulle skriva av mig lite nu, när jag är någorlunda pigg & lite ork kvar..

Jag blev utskriven från Bollnäs sjukhus förra torsdagen. När dom skrev ut mig gick jag dubbelvikt därifrån med jätte ont i magen. Men jag hade blivit utskriven och trodde att jag skulle bli bra, eller det hoppades jag på.. Jag stannade hos Mamma & Pappa på kvällen. När jag kom innanför dörren där hemma så spydde jag ner hela badrummet. Både verkligen jätte dåligt. Men jag försökte äta, men det gick inte alls. Allt kom upp & värken var outhärdlig. Men jag gav mig inte, jag skulle inte in igen så var det bara!!! Så jag blev skjusad hem till Stugsund. (Kanske mitt livs värsta bilresa, herregud vilken värk & illamående). Men hem kom jag, la mig med hinken vid sängen på engång. Somna efter en stund, var helt slut efter dagen. Men natten blev värre , var vaken i stortsett hela natten. Jag åt alvedon efter alvedon för hopp om att magen skulle släppa. På fredagen sov jag exakt hela dagen, klev inte upp ur sängen mer än att gå på toa. Ingen fick röra mig!! Jag visste redan då att jag inte kunde stanna hemma länge till. Så kom natten till lördagen (natten som jag egentligen skulle ha åkt till Turkiet). Jag har aldrig haft så fruktansvärt ont i magen i hela mitt liv. Jag grät konstant hela natten & kunde inte röra mig. så på lördag morgonen vägrade jag svara i telefon när mamma ringde, för jag visste att hon skulle höra på mig på engång hur dålig jag egentligen var.. Men jag stod inte ut, så jag svara när hon ringde och jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv..

Det tog ungefär 5 minuter så stod ambulansen utanför dörren i Stugsund. Pappa hade ringt efter en ambulans!! Nu förstod jag att det hade gått långt. Jag tog mig ut till ambulansen själv. och den känslan att se personalen kliva ur ambulansen var en lättnad. NU SKULLE JAG FÅ HJÄLP!! Det var allt jag tänkte på. Fick inte fram ett ord till dom, bara grät hela tiden. Resan till Hudik sjukhus gick snabbt. Hämna på akuten först, och hjälpen jag fick när jag kom in kan jag inte ens tacka tillräckligt mycket för. Sköterskor och läkare stod på rad för att ta emot mig. Jag fick massa smärtstillande sprutor i magen på engång. Mamma & Pappa kom på engång dom också, jag kan inte förstå hur snabb upp dom faktiskt var. Men det var skönt att ha dom där, jag är tacksam för allt dom gjort för mig nu..

Jag fick träffa många olika läkare, dom klämde och kände på magen. Ställde massa frågor. Det var inte nå snack om saken , jag blev inlagd här i Hudik på engång. Jag hade blodbrist , näringbrist och uttorkad. Det struntade jag i , det var bara värken som jag tänkte på. Att få bort den! Jag hamna på avdelning 7 här i Hudik. Där jag fortfarande ligger! Jag har fasta i en vecka nu, bara fått näringsdropp och fått druckit lite vatten.

Dagarna har gått snabbt. Jag har inte varit i medvetenade så mycket. Jag har gått på otroligt mycket smärtstillande hela tiden, så jag har mest sovit hela tiden. Har varit ner drogad hela tiden. Annars hade jag aldrig klarat av smärtan! I tisdags fick jag genomgå undersökningen som jag hade gruva mig för så mycket. och jag lovar , smärtan jag hade då. Det önskar man inte ens sin värsta fiende!! Under undersökningen fick jag otroligt mycket smärtstillande och lugnande, men ingenting hjälpte. Det var det värsta jag har varit med om. Och läkaren var inte alls bra, han lyssnade inte när jag sa åt honom. Så jag slog, grät, skrek och spydde konstant hela tiden. Undersökningen visade iallafall att hela min tarm var inflammerad. Öppna blodsår överallt i hela tarmen! Och tänk er tanken att gå in med en slang i det! Det var olidligt. När undersökningen var klar var jag inte i medvetande. Jag hade ont , grät och skaka hela tiden. Mamma & Pappa var med mig hela tiden den dagen. Även fast jag sov hela dagen, så kändes det bra att dom satt bredvid mig hela tiden. Att bara känna deras närhet! Efter några timmar blev det röntgen också, det gjorde inte alls ont. Men då var jag sa trött och drogad så jag fortstod inte alls vad dom gjorde. Men det gick iallafall bra och dom hittade inge mer fel på röntgen så det var skönt att höra!

Sen i onsdags har det faktiskt gått framåt. Jag har inte haft lika ont hela tiden, men smärtstillande är ändå väldigt nödvändigt. Jag får det med jämna mellan rum, eller när jag verkligen behöver. Annars tar jag mig inte upp er sängen! Men vrång som jag är så ska jag göra allt själv också. Sköterskorna försöker hjälpa mig. t.ex att duscha, eller följa med mig på toa. Men allt ska jag göra själv! Men jag känner att jag inte orkar. Men jag måste försöka få göra det själv. Jag har tappa så hemskt mycket kraft på det här. Så allt jag kan få är bra!

Jag har tappa över 10 kilo i vikt nu. Jag märker själv att jag har gått ner mycket! Men nu börjar jag öka igen, mitt ansikte sväller pga all kortison medicin som jag får för tarmen hela tiden. Kortison gör att man sväller i kroppen, det samlas vätska under huden. Men det är ingenting jag bryr mig om just nu. Det spelar ingen roll om jag går upp 10kilo, bara jag blir frisk snart.

Idag fick jag iallafall börja äta flytande mat (soppa & dryck). Det har gått bra hittills och jag har fått behålla det mesta. det rör sig i magen hela tiden och den gör ont. Men jag hoppas det går åt rätt håll. Men nätterna är värst , vaknar flera gånger per natt och har jätte jätte jätte ont. Men sköterskorna kommer på engång och sprutor och då släpper det ganska snabbt så jag kan somna om igen!

Jag vet inte alls hur länge jag kommer att bli kvar här. Och just nu bryr jag mig inte heller! Jag får en sån otroligt bra hjälp här och alla tar mig på allvar. Så jag är så tacksam så det går inte att förklara! visst är det långtråkigt ibland när jag känner mig lite "piggare". Men jag har haft mycket främmande. Mamma & Pappa är här i flera timmar varje dag. Så jag känner mig inte ensam. Och jag tänker bara på att bli frisk nu, så jag har inte bråttom alls.

Allt jag vill nu är att bli frisk och kunna komma hem och leva ett normalt liv igen!!

(Skriver mer sen, nattsköterskorna kommer snart. Och man får inte använda datorna här)