Jag skulle aldrig visa utåt hur jag egentligen mår. Alla ser min glada fasad, mitt fejkade jag. Jag tror inte många ser hur jag egentligen mår inom mig. Hur ont det gör i mig! Jag vill inte oroa andra, eller få andra att må dåligt. Så jag håller allt inom mig. Så har det inte alltid varit, men i största delen av mitt liv så har jag hållit allt för mig själv. Just bara för att jag tycker att det är jobbigt att prata om mitt eget liv, och oroa andra. Jag vill inge hellre än att andra ska må bra, och det är de jag strävar efter. Att hjälpa! Jag hjälper hellre, än att bli hjälpt. Det är få gånger som jag erkänt att jag mått dåligt. Att någonting har sårat mig. Inte ens dem närmaste får veta någonting. Jag försöker öppna mig mer och mer. Men det tar tid. Det har hänt alldeles för mycket i mitt liv, att jag inte vill prata om det så gärna. Jag känner mig som en idiot, att jag aldrig ska få upp ögonen och inse. Att jag alltid ska hoppas. Jag tror alltid det bästa om människor, jag dömer ingen. Och tycker inte om att prata skit om andra. Det är inte jag. Jag mår bara sämre av det. Jag vet att folk pratar skit om mig, bakom min rygg, Och att jag inte är speciellt omtyckt här omkring. Men jag har egentligen aldrig gjort något fel. Jag har, som alla andra gjort misstag i mitt liv. Misstag som man får ångra, men jag lär mig av dom. Jag har inte alltid varit den snällaste människan, men jag önskar att jag blev bättre behandlad. Jag försöker på alla sätt och vis att vara snäll, inte såra någon och bara vara omtyckt för den jag är. Men det känns som varje gång jag vågar öppna mig för någon, så får jag ett slag i magen tillbaka. Jag har gått igenom mycket dom senaste åren. Mer än många andra, men jag lever med det. Jag försöker ha en bra vardag och jag har mål i livet. Jag vill och försöker se en bra framtid. Mitt liv har förändras. Men jag är samma gamla Malin som jag alltid varit. Fast bättre! Jag är trött på alla motgångar, jag är trött på mitt liv just nu. Jag önskar det sett annorlunda ut. Det är kanske bara en svacka i mitt liv just nu. Men jag önskar jag slapp dom. Enda sen jag blev sjuk så har mitt liv gått neråt. Jag mådde inte bra när jag var sjuk, jag hade ont, såg ingen mening med livet och vela helst inte fortsätta. Nu har jag insett att jag kommer få leva med sjukdomen resten av mitt liv, och jag accepterar det. Men oron att bli lika sjuk igen, den finns alltid kvar. Den ständiga värken i magen, den försvinner inte. Jag har blivit tillsagd att jag måste försöka må bra med mig själv, för att min sjukdom ska hålla sig i schakt. Men jag kan inte må bra, inte helt. Ena dagen mår jag underbart bra och jag älskar dom dagarna. Men oro känslan finns hela tiden där, men jag känner glädje. Men andra dagen mår jag dåligt och hela min värd håller på att rasa ihop. Och jag känner att livet saknar mening. Jag brukar tycka om ensamheten, jag har alltid varit en sån tycker om att sitta själv på mitt rum. Men just nu så avskyr jag den, jag trivs inte alls. Jag vill inte vara själv, jag vill inte sitta ensam hemma och tänka på allt som hänt. Jag vill bara ha ett bra liv, jag vill må bra. Jag vill få känna den riktiga glädjen. Jag vet knappt hur det känns att vara lycklig längre, och när jag tänker på det, så skrämmer det mig. Inte jag för att jag tror att jag aldrig kommer bli lycklig, utan för att jag inte vet hur den känns längre. Att känna sig helt lugn i kroppen, att känna att man är omtyckt för den man är och att få göra saker som man tycker om. Den känslan vill jag ha! Men en dag kommer jag också att få känna så, en vacker dag.

Jag är väl bara så otroligt nere just nu, men det har hänt för mycket i mitt liv. Och jag orkar inte ta tag i allt just nu. Jag tar dagen som den kommer, som jag alltid gjort. Men jag har insett att det inte alltid är det bästa. Men just nu fungerar det bäst. Jag kan inte planera någonting. Jag vill inte planera någonting och jag vill inte försöka känna glädje, för jag är alldeles för rädd att bli sårad igen. Så den lilla glädjen som nyss fanns, känns helt borta nu. Så jag vågar inte tro eller hoppas igen.

Det kändes som någonting bra, men jag hade fel än en gång. Jag önskar att jag kunde ge upp här och nu, men det är inte likt mig. Och jag kommer inte göra det den här gången heller. Jag tror för bra om människor, så jag vägrar inse motsatsen. En dag kommer jag inse, men då är det försent. Som med alla andra gånger. Jag kan inte ändra andra människor, även fast man många gånger skulle önska att man kunde göra det. Men jag kan ändra på mig själv, jag kan försöka bli en bättre människa.

Jag vill bara bli omtyckt för den jag är.

(en svacka i allt som hänt, men jag var bara tvungen att skriva av mig lite)