Jag velade inte träffa någon, jag var inte ute efter någonting alls. Jag vela bara vara själv och få vara mig själv, leva och ha roligt. Men han visade så mycket känslor, han fick jag att må hur bra som helst. Han blev som en trygghet för mig, han behandlade mig med respekt som ingen annan hade gjort förr. Han gjorde allt för mig. Jag längtade dit varje dag när jag jobbade, hela tiden när jag inte var där. Jag saknade honom när han eller jag inte var hemma. Jag trivdes med mitt liv så mycket. Han fick mig att trivas med mig själv. Jag fick höra hur mycket han tyckte om mig, älskade mig, hur mycket han vela vara med mig, jag var hans allt. Vi gjorde mycket roligt tillsammans, några korta resor och vi trivdes i varandra sällskap. Jag uppskattade allt han gjorde för mig. Han fick mig att vilja börja leva igen! Men som allt annat så har det en vändning, allt kan inte bli som man vill eller hoppas. Men den här gången så hoppades jag och trodde. Jag vela inte hitta någon, men allt var så bra. Jag kan inte förklara med ord hur mycket kärlek jag fick, jag var hans allt. Men däremot, som troligen var mitt misstag. Jag kunde inte visa tillräckligt med känslor tillbaka. Jag kunde inte säga att jag älskade honom. Men jag sa att jag tyckte om honom, jag svarade på alla gulliga sms, jag var med honom i stort sett dygnet runt, jag bodde hos honom, jag var där han var. Jag själv tycker att jag visade, allt utom att säga att jag älskade honom. Även om jag gjorde det, så kunde jag inte. Jag visade mig ”stark” och inte sårbar. Anledningen till att jag inte kunde visa tillräckligt var att jag inte haft världens lättaste förhållanden tidigare, jag har fått så mycket skit genom åren. Så jag vågade inte visa någonting, jag var rädd att bli sårad. Jag ansåg att jag hellre visar mig stark och kanske lite känslokall, istället för att visa alla mina känslor och sen bli sårad. Han visste hela tiden varför jag inte kunde visa tillräckligt med känslor, han sa att han accepterade det, han hoppades att det skulle bli bättre och att han skulle vänta. För jag var hans allt! Och jag trodde på det, varje dag kämpade jag med att kunna öppna mig mer och mer. Jag lyckades bra efter ett tag, jag kunde visa mer. Jag visade att jag uppskattade honom och var alltid med honom. Vilket jag idag ångrar nå sjukt mycket, jag ångrar att jag visade någonting alls, jag ångrade att jag träffade honom från första början. Men samtidigt som jag säger att jag ångrar att jag ens visade någonting, så ångrar jag mig lika mycket att jag inte visade mer från början. Hade jag kanske gjort de, så hade kanske allt varit bra nu. Eller så hade det sett lika ut, jag vet inte. Och det är ingenting jag kommer få nå svar på heller. Det är ingen som vet! Men jag ångrar mig.

För mig är allt bara helt sjukt just nu, jag lever som i en bubbla, jag lever men inte så mycket mer. Det blir bättre och bättre, men långt ifrån bra. Jag kan inte förstå, jag lever med ovissheten av att ingenting veta. För lite mer än 3 veckor sen på tisdagen så vela han ta ett steg längre i förhållande och flytta ihop på riktigt. Jag visste inte vad jag skulle svara då, dels för att jag hört massa rykten då och dels för att jag fortfarande var rädd. Men det var ju det jag vela och jag tyckte att jag visade det tillräckligt med att alltid vara hos honom. Resten av den veckan älskade han mig, jag var hans allt. Men på söndag morgonen så vakna han och sa att han inte hade nå känslor längre, han kände ingenting för mig. Och för mig kom det som en chock. Han älskade ju mig ?! Jag kunde inte förstå någonting och jag hade inte ens känt på mig någonting. Han visade hela tiden känslor, mer och mer hela tiden, ändå fram till söndags morgonen. Det enda han sa var att han inte kände någonting, att han hade blockera känslorna för att jag inte visade någonting för honom, sen åkte han iväg och sa att jag kunde åka och lämna olåst. Där satt jag, ensam och förvirrad. Visade jag ingenting ? Jag var ju hos honom jämnt, jag sa att jag tyckte om honom och allt blev bara bättre och bättre. Jag fattade ingenting, och det gör jag fortfarande inte. Men vad kunde jag göra då, jag kunde ju inte precis övertala honom att börja tycka om mig igen. Så fungerar det inte. Så jag packade och åkte.

Han sa att han önskade att allt skulle ordna sig, att han inte vela nå hellre än att det skulle bli bra igen. Han tyckte om mig, älskade mig, men hade svårt att hitta känslorna igen. Han sa att vi inte skulle ses eller prata så mycket, då skulle han få tänka och hitta känslorna igen. Och alla vet hur lätt det är för den som blivit sårad att inte få höra av sig. Men jag försökte att inte höra av mig och jag var inte alls nå jobbig på honom, jag försökte ge han tid. Onsdagen efter kom han efter jobbet, då verkade allt vara i stort sett som vanligt. Han pratade, skrattade och kramades och som jag kände det så tyckte han om mig. Sen dess har jag knappt hört någonting. Träffade honom på långfredagen på isen, hon jag åkte dit för att vara med försvann hela tiden och jag kände i stort sett ingen annan. Så jag var med honom, ett tag vela han att jag skulle gå med honom (och jag vet att han kollade mig), och ett tag så bad han mig gå. Och där stod jag lika förvirrad. Ju mer timmarna gick så blev han fullare och fullare (jag har aldrig sett han full förr, jag har knappt sett han dricka alls). Han blev mer och mer sur på mig, sen brast det. Jag fick veta hur mycket jag var värt, inför en hel folksamling på isen. Jag var inte värd någonting. Och för mig var det nog vändningen, även fast det sårade mig nå hemskt så insåg jag. Jag vill inte leva så! Dagen efter ringde han, jag hade mina svaga förhoppningar att han skulle ringa och be om ursäkt, men än har jag inte fått en ursäkt. Han skällde ut mig inför så många människor, och jag hade inte gjort någonting. Jag hade knappt prata med honom på hela dagen, det enda jag fråga det var hur han mådde. Inge mer! Sen dess har han ljugit mig rakt upp i ansiktet ett flertal gånger. Innan allt blev så här också tydligen. Han hör inte av sig, men träffar jag honom som på t.ex gymmet eller krogen så hejar han så glatt. Vad är det för fel på folk? Häromkvällen fick jag ett sms av honom och så fort jag såg att det var han så fick jag ont i magen och jag vela inte se vad det stod. Men det var ingenting speciellt alls, så jag svarade kort och surt på ett sen svarade jag inge mer. Jag orkar inte vara trevlig tillbaka, jag klarar inte av det. Han har gjort mig alldeles för illa, han har förstört så mycket. Han skyller och försöker vända allt åt mitt håll, men i själva verket är det han som gjort allt. Han har förstört. Jag har aldrig gjort nå dumt mot honom, aldrig sagt nå dumt. Jag har alltid varit snäll mot honom och jag kan inte komma på en endaste dum sak. Jag har inte gjort någonting. Och att han säger att allt förstörde för att jag inte kunde visa tillräckligt med känslor, det visste han hela tiden och långt innan vi träffades också. Han accepterade det!

Just nu är jag ledsen, irriterad och förbannat arg. Det här förstörde så mycket inom mig, så mycket mer än vad jag redan var förstört. Många tänker säkert ”herregud, det var ju bara en kärlek, det finns fler”, eller ”snällla nån, gå vidare bara”. Visst, så är det också. Hade det varit mitt första eller andra förhållande så hade jag kunna gjort det. Men ingen som inte vet vad jag gått igenom tidigare kan yttra sig. Inte ens dom som vet vad jag gått igen tidigare, han ”förstå”. Man måste uppleva det själv. Jag är alltid den starka, snälla och omtänksamma. Men killarna har förstört så mycket inom mig, så jag är inte alls det längre. Jag känner inte igen mig själv. Jag bryr mig verkligen inte alls om mitt liv. Jag jobbar, umgås med mina vänner och det ser säkert ut som jag trivs bra med mitt liv. Men inom mig så gör jag inte det. Jag kan inte släppa allt som hänt, nu eller förr. Jag kommer inte vidare, inte tillräckligt snabbt som jag vill i alla fall. Visa stunder trivs jag med mig liv (det kan jag inte ljuga om), när jag är med mina vänner så tycker jag om mitt liv. Men så fort jag inte är det, så avskyr jag mitt liv. Mitt stora stöd har varit Catrine och Frida och jag kommer aldrig kunna tacka dom nog. Dom har stått ut med mitt gnäll och tjat. Och dom har funnits där för mig. Jag är otroligt tacksam. Mest av allt är jag tacksam att jag får bo hos Frida, för mig har det underlätta mycket. Jag har sällskap i stort sett dygnet runt. Jag klarar inte av att vara själv, jag får panik. Jag vill ha folk runt mig hela tiden. Dom har och är mitt stora stöd i allt. Och jag älskar dom!

Jag har sagt det här förr : Jag har insett att jag är värd mer och att jag inte vill leva mitt liv som jag gjort. Och den här gången måste jag leva upp till det också. Jag kommer försöka och jag kommer lyckas, någongång. Men ingen kan säga att dom ”förstår”. Ingen!!


Ensam är stark!
Aldrig mer ska jag låta någon få chansen att förstöra någonting inom mig. Och jag vet inte om jag kommer våga öppna mig nå mer för någon, men jag kommer försöka, alla är inte lika. Och jag har lärt mig av mina misstag.