Igår fick jag veta att jag fick en heltidstjänst på Bollnäs HC hela sommaren. Det fanns bara en sån tjänst och dom hade många sökande, men alla var enade om att jag skulle ha den. Att jag var glad, positiv till allt och duktig på att arbeta. Så beskrev dom mig. En liten glädje fick jag, snälla ord. Men jag kan inte ta in det längre. Ska jag vara helt jätte ärlig så vet jag att jag är duktig i mitt jobb, att jag är glad och positiv. Fast det kanske bara är en fasad i jobbet? Jag visar den sidan utåt, för hur långt kommer man i arbetslivet om man är negativ egentligen? Jag är otroligt tacksam för mitt jobb och att dom valde mig av alla!


Jag kan inte rå för hur nere jag är just nu. Men jag håller skenet uppe hela tiden, utåt, mot alla människor. Jag flinar och är glad. Inte alls lika glad invändigt, men jag har intala mig själv att om man inte försöker att vara glad och se det bra i livet, så kommer man aldrig tillbaka. Man måste försöka. Jag ser ingen livsglädje just nu, och känns som jag skiter i vilket. Men om ett halv år då , då kanske jag är världens lyckligaste människa. Man måste fortsätta kämpa för annars kanske man missar det bra i livet. Är det inte bra nu, så kommer det bli det sen. Jag tror inte att en endaste människa aldrig har varit glad och lycklig någongång. Det har nog alla upplevt, eller kommer uppleva. Så kämpa för det!

Jag har gått igenom mycket på midre än ett år. Mycket mer än vad många vet! Jag har gått vidare med det mesta, jag ser alltid en framtid och ett ljusare liv. Ibland förstår jag inte själv hur fan jag kan vara så positiv till livet ändå. Men jag har nog mina nära och kära att tacka för det.


Jag brukar inte vara den som tänker tillbaka, utan alltid tänker framåt. Men nu har det varit mycket. Måste ha börja någongång när jag blev sjuk och hamnade på sjukhus i några veckor. Sen sjukskriven i flera månader, vilket så klart betyder att man tjänar mycket mindre pengar. Svårt att få ihop inkomsten. Jag lämnade Mattias, visst det var mitt val. Men det är inte lätt ändå, det är jobbigt att ta det valdet och gå vidare ensam. Men sen börja jag jobba lite, stärkte självförtroendet och jag började må bättre, tills man blir utan jobb igen. och man är på ruta ett igen. Sen finns det en sak som jag inte har prata om alls. Jag blev gravid. Fick panik och en jätte chock. Men efter bara några dagar fick jag missfall. (troligen det bästa, men jag fick inte ens frågan hur jag mådde eller hur jag kände mig efter). Jag kanske inte tog det lika hårt som många andra gör, men det kändes. Men jag skynda mig att försöka glömma och gå vidare. Smart eller inte, det vet jag inte. Efter det kom alla problem med Jonas, men jag kommer aldrig tycka att han är en dålig människa. Kanske att han gör dåliga/mindre bra val i livet. Men jag har kämpa för oss, men tillslut orkar man inte ensam. Men jag kämpar än, tror ja. Sen bara tanken på matten, det finns ju inte i allt. Det är bara räkna 1+1 hur bra den har gått. Har jag haft för mycket tankar på annat, så matten gick/går inte bra. Känner mig mer eller mindre värdelös för att jag inte klarar den men jag måste skylla på att det varit för mycket annat. När jag trodde allt skulle vända nu vid jul/nyår så går min farmor bort. Så nu när jag tänker framåt, så har jag ett slutprov i matte om några dagar bara, som jag inte plugga till alls. Men en människa orkar inte hur mycket som helst. Så jag valde att lägga matten åt sidan och försöka må bra istället. Och om mindra än 2 veckor så ska min farmor begravas. Kommer bli en tung dag! och om ca en månad måste jag flytta ut ur min lägenhet. Men det finns inga andra lägenheter att hyra, så vart tar man vägen ? Jag har ingen lösning alls på det. Och jag känner en vis panik! Det har helt enkelt varit för mycket på mindre än ett år!! Och just nu orkar jag inte. Men jag är ju alltid den starka. Och livet går vidare hur jobbigt det än är ibland. Tänk på det positiva i livet som man har, vänner, familj, släkt & framför allt jobbet. Att trivas på jobbet är viktigt. Har man allt det, så har man allt. Det kan få en att må bra och se framåt.

Man ska aldrig sluta kämpa.


Jag är otroligt tacksam till dom som frågar hur jag mår, om det hänt nå eller om jag har det jobbigt. Jag är verkligen glad att folk frågar, men alla gånger orkar jag kanske inte svara. Jag har kanske inte bra svar på det. Men ni ska veta hur glad jag är att ni frågar och verkligen bryr er.