Det kanske är bra att prata med sina vänner ibland, jag är ju den som helst inte pratar om mig själv om jag har problem eller så. Jag håller tyst, eller väntar på att dom ska fråga. Jag har absolut inte svårt att prata, det är ju liksom min grej egentligen. Men när det kommer till mig så håller jag helst tyst. Jag kan skriva, radera, skriva och radera och låtsas som det inte hänt någonting. Men att skriva av sig hjälper faktiskt, men det vore kanske bättre att kunna prata. Får jag frågan -"Hur mår du?". Klart man svarar bra, vem till svara dåligt och stå och rabbla upp alla problem bara så där. Sån är iallafall inte jag. Men jag är avundsjuk på dom som kan göra så! Det är stort för mig. Jag har mina nära vänner som jag kan prata med, egentligen kan jag prata med vem som helst. Men ja.. Jag har iallafall prata med Sofi ikväll, och det hjälper. Man får en annan syn på allt. Vännerna är faktiskt jäkligt smart :p Har även prata med Sandra och Catti. Dom är väl mina närmaste vänner och dom jag alltid vill ha vid min sida, och jag hoppas att jag alltid får vara vid deras sida. Får inte glömma Frida heller, vilken stjärna! :) Det kanske är bra att prata. Men prat hjälper ju bara inte, man måste göra någonting åt sina "problem" också. Där kom det som jag är sämst på. Jag går och väntar och väntar, men när jag väl har lessna då är det kört också. Då har jag verkligen lessna. Någon som kommer ihåg hur jag lämna Tony ? Kanske världens sämsta och elakaste sätt. Jag utsatte honom för ett helvete den dagen, nu när jag tänker tillbaka så ångrar jag mig. Men det var min lösning då. För er som inte minns, en dag tog jag alla mina saker som vi hade i våran gemensamma lägenhet och flytta. Utan att han visste någonting, undra hur hans chock blev när han kom hem och alla mina saker var borta ? Uffa, vill inte tänka. Jag kan vara riktigt elak. Men då är det någon som har reta mig väldigt länge också. Jag är inte den som ger upp lätt, jag kämpar, hoppas och vill få allt till rätta. men när jag kommer till en punkt, då kan ingenting stoppa mig. Då går jag min väg, och då vill jag aldrig mer komma tillbaka till mitt "gamla" liv heller. Då har jag gått vidare! Och just nu är jag väldigt nära på att göra samma sak. Inte bara en gång om dagen, utan två gånger sitter jag och tänker. Ska jag ta mina saker, ska jag vara självisk och försöka göra mitt liv bättre ? men någonting håller mig kvar. Kan inte förklara det på ett bättre sätt. När det gäller så är jag feg och sårbar, men annars är jag stark och självsäker. Jag vet att jag kan! För mig är det viktigast att veta att jag kan, bara jag vill. Men någonting som jag stör mig på, är min förmåga att komma på allt för sent. Alldeles för sent! Jag är inte trött på mitt liv, jag har mycket att leva för. Jag är bara trött på hur jag beter mig, hur jag beter mig mot mig själv. Det är inte ett värdigt liv, inte ens för mig. Jag måste skärpa mig och se framåt. Fan, hur mycket har man inte att leva för ?

Jag kommer säkert fortsätta att skylla på att jag haft mycket nu, ett tag till. Jag har inte bearbeta allt än! Och jag vet att det kommer ta tid, men man måste fortsätta leva ändå. Allt hände på mindre än ett år, och det har satt sina spår helt klart. En människa orkar inte hur mycket som helst, inte ens jag gör det. Fast många verkar tro det. Herregud mitt år var inte det bästa. Men jag har fått erfarenhet om mycket nu. Och det är en sak som jag kanske har nytta av senare i livet. En sak försöker jag att lova mig själv, det är att aldrig mer träffa "såna" killar som jag träffa den senaste tiden. Dom har verkligen tryckt ner mig, det trodde jag inte förr. Men nu har jag insett att "dom" har orsaka en hel del inom mig. En osäkerthet, en osäkerhet som jag inte vill ha. Äh, jag kommer ingen vart med det här inlägget så är kanske bäst att avsluta det här och nu. Det var iallafall lite tankar!