Under en period i mitt liv var jag tillsammans med en riktigt svartsjuk kille. Om jag t.ex hade varit och handla och det tog lite längre tid än vanligt kunde han få för att jag hade ihop det med någon kille i affären. Eller om vi var ute bland folk fick han alltid för sig att jag flörtade med alla killar vi träffade. I den relationen blev jag utsatt för både fysiskt och psykiskt våld. Innan jag träffade honom hade jag alltid trott och sagt ”en smäll och jag går därifrån”. Men det blev inte alls så, jag förstod för sent vad som hände och jag försökte ändra mig och bevisa att jag visst gick att lita på. (Jag har ju faktiskt aldrig otrogen mot honom, men det handlade ju heller aldrig om mig, egentligen). Det tog mig lång tid och mycket arbete att läka skadorna jag fick under den relationen. Men det har gått, idag är alla sår läkta men jag kommer noga att akta mig för varningssignalerna som tyder på svartsjuka i framtiden.


Så där skrev jag för ungefär 2år sen i min blogg. Jag kan gå tillbaka och titta på det flera gånger och tänka tillbaka. Men nu kommer tanken upp, ”var det verkligen så farligt, vad jag det verkligen så dåligt, han slog ju faktiskt inte så hårt, han kanske bara älskade mig och vela ha mig för sig själv”. Men jag vet att alla dom tankar är så fel, så otroligt fel. Man ska inte tänka så. För då var det så dåligt! Och den personen har gjort mycket skada i mitt liv, men ändå lika mycket glädje. Glädje för att jag kan/försöker att inse att såna killar, såna människor överhuvudtaget inte är bra. Det den killen aldrig förstod var att jag aldrig var otrogen, jag älskade ju honom. Men i själva verkat så var det han som var otrogen om och om igen. Just då tänka jag nog att jag bara måste anstränga mig mer, att jag måste vara snällare, medmera.. Men allt låg hos honom. Det var han som hade problem, inte jag.

Det är lätt att säga att man aldrig mer ska träffa en sån kille igen, men det är som en ond cirkel att man faller för dom ”dåliga”. Även fast man inte vill. Dessutom har jag extremt svårt att tro illa om folk. Jag vill alltid tro det bästa om dom, tills dom bevisar motsatsen. Men när motsatsen kommer så vad göra jag ? Ingenting. Jag hoppas på att dom kan ändra sig, och att allt kommer bli bra. Hur korkat som helst när man tänker efter. Det kallar jag att inse saker alldeles för sent, det kan gå år innan jag göra någonting åt det. Bara för att  ”ibland” så är dom bra. Det är så lätt att skriva om det, men betydligt mycket svårare att göra någonting åt det! Då krävs det helt plötsligt mod och styrka.


En otroligt smart människa sa till mig häromdagen - ” man minns dom dåliga killarna”. Det hade jag inte ens tänkt på, men så är det verkligen. För hur många minns den perfekta, gulliga och snälla killen? Jag har träffa såna också, men dom var ”ingenting för mig”. Jag sökte mig till dom som var raka motsatsen. Man fastnar verkligen i den ona cirkeln. Jag kan tänka nu, ”det finns inga bra”. Men klart det gör, hur många som helst. Men jag ser dom bara inte!

Varje helg skriver folk att dom vill träffas, att dom vill hitta på någonting. Men jag backar undan lika snabbt, jag vill träffas men ändå inte. Det går inte att förklara på ett bättre sätt. Jag är nog rädd att inse och lämna det jag har. Även fast det inte är tryggt som jag lever nu, jag vet att jag skulle vilja ha det så mycket annorlunda men ändå så vill jag på ett sätt ha det som jag har det nu. Jag vågar helt enkelt inte släppa in ”fler” folk i mitt liv. Jag är rädd att bli kär, att vara kär på riktigt.