Om någon säger att den tycker om mig, då rycker jag på axlarna och skakar av mig det på engång. Jag tar inte in det. Jag lyssnar, men hör inte. Det går rakt igenom. Jag kan inte ta emot känslor. Jag tar det knappt som en komplimang längre. Jag vill inte ha det så. Jag känner mig näst intill känslokall. Om någon säger att jag är fin, så gör jag samma sak. Jag bryr mig inte. Jag kan inte ta in det längre. Jag kan bara inte! Och det gör mig så frustrerad. Jag känner inte igen mig själv. Det här är inte den rätta Malin.

Jag trodde aldrig att jag skulle tappa bort mig själv. Jag är den starka, har alltid varit och kommer alltid vara. Men jag har nog tappa greppet lite. Jag jobbar hela tiden på att få det tillbaka. Men vart ska man börja ?

Jag har förträngt allt så länge. Nu verkar allt komma. Men jag skakar av mig det också, än engång.

Det var en kille som sa till mig att han vela ha barn. Jag tycker det är modigt av en kille att säga det, men jag blir rädd. En kompis fråga mig om jag vela ha barn nu, jag svara på engång nej, ett starkt nej. Jag vela ha, men jag vill inte ha nu. Mest ligger det nog i att jag är rädd att det ska bli samma sak som sist.

Jag saknar, men jag kommer aldrig erkänna det. Det är kanske också fel, men så mycket lättare.


Jag väntar på att allt ska kännas och bli bättre, men det kommer inte bli bättre om man inte gör någonting. Det har jag lärt mig iallafall.


Jag jobbar, det trivs jag med. Där gör jag nytta, där behövs jag och där känner jag mig omtyckt. På riktigt! Det är nog höjdpunkten i mitt liv nu, + en till sak.

Jag orkar inte göra mycket nu. Folk frågar om jag vill göra det, det och det. Men jag orkar inte. Jag gör det ändå, men egentligen orkar jag absolut inte. Jag känner inte för det. Jag känner bara för att jag själv vill. Man måste komprimissa, men jag orkar inte nu.

Jag jobbar, sover och sen gör jag inte mycket mer.. Så kommer det inte alltid vara, men just nu känns det bäst så.