När jag inte mår hundra så kryper jag undan, jag vill helst inte vistas ute bland folk och jag avskyr att vara trevlig då. Det går i stort sett inte. Jag går in i mig själv, har ständigt tryck mot bröstet och gråtfärdig hela tiden. Jag slutar äta, jag får tvinga i mig själv lite mat varje dag. Annars skulle jag kunna hoppa över det. Jag känner ingen hunger, bara värre smärta. Jag vill inte prata med någon, även fast jag har blivit bättre på det. Men jag kan inte öppna mig helt och hållet. Jag kan inte öppna mig annars heller riktigt, men absolut inte om jag mår dåligt. Och jag har svårt att glömma och gå vidare. Jag kan älta samma sak i månader och det är en plåga. Jag har svårt att öppna mig för människor nu, kanske mycket för det jag gått igenom. Allt som har hänt har förstört en stor del av mig, kanske den bästa delen av mig. Och jag känner att jag aldrig mer kommer lita på någon, speciellt inte killar. Jag kan inte, det går bara inte. Dom kan vara hur underbar som helst, men jag kan inte lita på dom och jag kan inte öppna mig. Jag stänger in mig själv och sen får jag ångra det. Ett förhållande fungerar inte om man stänger in sig i sig själv. Tro mig, jag vet! Jag vet vad jag ska jobba på, men jag gör det inte.

Just nu är det bara jobb som mitt liv handlar om. Att jobba så mycket som möjligt och försöka glömma allt. På jobbet har jag samma tryck i bröstet och jag äter inte. Men jag kan öppna mig ganska mycket och jag kan vara trevlig. Jag är nog världens socialaste människa på jobbet. Jag pratar konstant och gör all nytta man bara kan göra. Jag finns alltid till hands. Kanske för att jag trivs på jobbet!

Jag har svårt att uttrycka mig genom ord, men jag har lätt att uttrycka mig genom skrivning. Det borde vara tvärsom, det hade jag vunnit mer på.



Men livet blir alltid bra, man lever det liv man vill, man kan inte skylla på någon annan, och det är bara en annan som kan lösa allt så man trivs med sig själv och med sitt liv.