Jag har tappa bort mig själv i allt det här som är nu. Det är jobbigt nu, men ingenting handlar om mig. Ändå så är det jobbigt för mig också. Jag har en nära släkting som mår extremt dåligt, en människa som jag älskar otroligt mycket och som jag kan göra allt för. Jag kan inte tänka mig in i hur jobbigt den människan har, men jag tycker otroligt synd om den. Jag har samtal flera gånger om dagen när det är värsta, av en människa som bara gråter och är frustrerad. Jag hör människan som mår dåligt gråta och skrika. Jag får veta att den inte vill leva mer, att den tycker att han förstör för alla. Jag får höra vad den slår sönder, när den försöker göra illa sig själv. Kort sagt, det är jobbigt nu. Det är från dag till dag, ena dagen bra, den andra dagen dålig. Man vet inte vilken dag det är när man vaknar på morgonen. Jag gör allt i min makt att hjälpa, jag försöker ställa upp 24 timmar om dygnet. Jag hämtar den personen, skjutsar den personen, den får sova hemma hos mig. Jag gör allt jag kan. Men i allt det här så har jag tappa bort mig själv. Jag jobbar varje dag, vilket jag absolut älskar. Men jag orkar inte just nu, jag vill gå till jobbet men det känns alldeles för jobbigt. Just för att jag vet inte vilken dag det är. Jag vet inte om det är en bra eller dålig dag. Jag orkar inte jobba, jag orkar inte träffa folk som jag i vanliga fall älskar mest, jag orkar inte städa, tvätta, jag orkar inte ens gå ut med min hund. Jag kan inte ens svara på när jag rakade benen sist.. Jag orkar inte tänka på mig själv. Just för tillfället så skiter jag fullständigt i vad som händer i mitt liv. Jag har tappa grepet, och jag bara avskyr att göra det. Men det finns någon människa som är viktigare än mig just nu.

Jag umgås med mina vänner, men ändå så gör jag inte det. För mina tankar finns någon helt annanstans. Jag skrattar och ser glad ut, men helt ärligt så är jag inte så glad nu. Jag säger att jag mår bra, men jag mår nog inte helt hundra ändå. I allt det här, så har jag tappa mitt eget liv. Livet som jag äntligen höll på att lyckas bygga upp igen. Det jag strävat efter i så många år. Men när allt annat har lugna ner sig, så ska jag bygga upp mitt liv igen. Fast jag vet att jag kommer att ha mist mycket innan allt det här är klart. En sak är väldigt nära och mista, så den saken vill jag inte ens tänka på. Jag orkar inte med mig själv, så varför skulle någon annan orka göra det.

Jag kommer att vara stark så länge jag behöver. Men just nu skulle en riktigt lång semester vara behövligt, ligga på en solstol i någon varmt land och dricka drinkar, med avstängd telefon och bara vara. Så därför tänker jag boka en resa nu, jag önskade bara att hela familjen kunde följa med. Vi alla behöver semester!