Nyårsafton var bra och rolig. Var med vänner och hade det trevligt, dock lite för mycket av det goda. Men jag hade roligt! Somna väldigt sent på natten / tidigt på morgonen.


Men mitt 2010 började inte alls som jag hade tänk eller vela. Jag trodde och hoppades på ett bättre år. Men den 1 Januari 2010 (igår), så ringer mamma tidigt på morgonen. Jag hade inte sovit mer än 2-3 timmar. När jag såg vad klockan var när mamma ringde så förstod jag på engång (hon ringer aldrig så tidigt annars). Farmor hade lämna oss, för alltid. Fast det var ganska väntat, så är det en enorm chock. Jag trodde jag drömde, men jag var ju klarvaken så fort jag såg mammas nummer. Jag fattade ingenting. Jag stod och tittade ut genom fönstret länge utan att röra mig. Jag vela inte förstå, eller inse vad som hade hänt. Det finns inte att någon så nära försvinner ifrån en, det finns inge värre. Mamma och pappa kom och hämtade upp mig på engång, sen åkte vi till farmor. Där satt vi i flera timmar och bara tittade på henne, tände ljus och pratade med släkten. Jag valde att se farmor när hon låg där, det är ingenting som skrämmer mig (det är hemskt, men jag tror det är bra). Men en sak lärde jag mig (jag har jobba inom vården ett tag, sett många dött. Det är alltid hemskt, men nu var jag anhörig och det var betydligt mycket värre). Att min farmor låg där, det var konstig men ändå fint på ett hemskt sätt. Kan inte förklara, det går bara inte. Jag trodde hela tiden att hon skulle vakna, även fast jag innerst inne visste att hon inte skulle göra det. När jag kom ut från toan och råkade slå igen dörren lite för hårt så tänkte jag automatiskt : Oj, tänkt om jag råkar väcka henne nu.. Det gick liksom inte in att hon aldrig mer kommer vakna.

Det var fint, men hemskt. Och ja, jag är ledsen. otoligt ledsen, men jag visar det inte. Så typiskt mig, men jag försöker tänka positivt och vara stark. För både min och farmors skull. Hon hade inte vela sett mig ledsen. Men det är svårt, så svårt. Jag har aldrig mist någon som stått mig så nära förr heller. Eller jo, min farfar men jag var så liten när han gick bort så jag minns det inte riktigt.



Farmor, vi alla älskar dig så mycket! ♥ Du finns alltid i våra hjärtan.