Har suttit och kolla igenom kort på datan, gamla och nya. Jag ser hemsk ut under tiden jag var sjuk och åt mycket kortison. Tjock och svälld i hela ansiktet. Tänk vad mediciner kan göra med en! Jag blev "frisk" av dom, eller bättre iallafall, men min kropp samlade på sig vätska och jag kände mig inte alls fin. ( undra hur Jonas kunde falla för mig förra sommaren? ;p ) Andra kanske inte tänkte på det, men jag kände verkligen. Mina kinder var störra och ansiktet kändes konstigt. Jag hade knappt nå känsel i kinderna eller armarna. Men nu börjar det återgå till det normala igen, och glad är jag för det. Jag vill aldrig mer bli sjuk och få äta kortison igen, men jag vet att det kan vara en tidsfråga innan jag är där igen. Men jag kommer aldrig mer låta det gå så långt som det gjort sist, att vara på sjukhus i flera veckor igen är ingen dröm alls.


Jag långt innan jag precis innan jag blev sjuk.














Vid detta tillfälle kände jag mig inte alls fin, inte på något sätt. Jag tappade 15 kilo, men mitt ansikte och armar var större än det någonsin varit. All kortison satt sig där, eller vätskan efter kortisonet. Men att tappa över 15 kilo på några veckor var inte alls hälsosamt. Och jag kan säga att så fort man börjar kunna äta och dricka igen så går man upp det, väldigt snabbt också och lite till. Andra kanske inte såg att jag svällde, men jag själv kände mig som en ballong som höll på att explodera och exakt så kändes det i ansikte och armarna. Det var inte alls någon rolig känsla, men jag behövde all medicin jag kunde få. Medicinen som gjorde mig svälld, hjälpte mig också. Och jag ska bara vara glad, men helst av allt vill jag radera den tiden ur mitt liv för gott!!

När jag nyss hade kommit hem från sjukhuset. (15 kilo lättare, men betydligt större ändå).


















Bilder sen nu, jag har betydligt mindre ansikte och armar. Men jag väger mycket mer i övrigt. Jag vägde mindre innan jag blev sjuk, jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu. Men jag har ändå lyckats gå ner ganska mycket igen. Men jag mår betydligt mycket bättre i kroppen. Jag kan träna igen (äntligen), men jag kan inte alls anstränga mig så mycket som innan jag blev sjuk. Och jag orkar inte lika mycket. Men jag mår otroligt bra, oförskämt bra egentligen. Och nu hoppas jag bara på att jag kommer hålla mig frisk och att ingenting mer i mitt liv ställer till problem. Jag vet alla saker jag ”inte får göra”, men svårare att hålla. Jag vill såklart också leva som alla andra så gott det går!

Några månader efter sjukdomen / äter fortfarande kotison men inte i samma mängd.








Nyaste bilderna