Hela livet är en utmaning, men försök att bara vara dig själv. Gör vad du alltid drömt om, arbeta, studera eller res. Lev livet medan livet är vid liv. Det finns vissa stunder när du väntar på ett under men livet går upp och ner, du undrar om inte livet ger dig mer. Ingen kan äga dig, bara du själv. Så varför måste det hända något innan du inser att livet är det dyrbaraste du äger. Ta livet som en utmaning, vad som än sker i ditt liv. Du ansvarar själv över det så utnyttja det helt och fullt. Njut och lär dig uppskatta livet och dess värde. Livet är alltför kort för att slösas bort. Meningen med livet – att livet har en mening!

Jag vill inte bara klaga i bloggen, jag vill kunna skriva någonting positivt och roligt. Men visa dagar är bara för dåliga. Jag är trött på att vakna mitt i natten av ont i magen, och inte tala om hur det känns när jag vaknar på morgonen. Det går inte att förklara hur ont det gör, det känns som någon skulle sticka en kniv i magen (fast jag vet ju inte hur det känns egentligen, haha). Men tänk er världens mensvärk eller att någon skulle ha slagit knut på allt invändigt. Det är verkligen olidligt hur ont det gör på morgonen, varje morgon springer jag upp för att ta mediciner. Sen kan jag försöka koppla av en stund när Alvedonen börjat gjort sitt. Det är mycket klagomål, men ingen kan förstå hur det känns. Det tar på psyket och jag blir sur, ledsen och irriterad. Varför jag ?! Jag vet att fler har den här sjukdomen, många många fler. Men vart man än läser på internet över den, så låter det som man får skov ibland och kan vara frisk i flera år utan symtom. När ska det bli så för mig ? Jag är trött på att ha ont. Och det finns bara en person som förstår mig, men tack och lov att han finns.

Jag läser ofta bloggar där det står hur ont i magen folk har för dom är gravid, hur illa dom mår för att dom är gravid. medmera. Jag kan absolut tänka mig in i eran situation, det tar på en att ha ont hela dagarna och även må illa på det. Det är fruktansvärt. Men ni får någonting utan eran smärta och illamående. Ni får ett litet mirakel, en liten bebis. Vad får jag ? Jag får inte ut någonting av min smärta och illamående. Det var bara en jämnförelse, är inte menat till någon speciell. :) Jag har två vänner som är gravid, och jag är jätte glad för eran skull. Så tro inte att jag skriver det här menat till er, för det gör jag verligen inte. Jag är super lycklig för eran skull!

Jag tänker inte säga att jag vill vara gravid, utan att jag skulle hellre ha ont och må illa om jag fick någonting utav det. Då hade det varit lättare att ta det då!

Jag vakna i alla fall tidigt idag, ska iväg och simma om någon timme. Men först måste jag försöka få i mig lite frukost och gå ut med Ozzy. Det kan ta tid!! Annars har jag inga större planer för dagen.

Det jag skriver i min blogg, det gör jag för min egen skull. Helt för min egen skull! Jag har ingen avsikt att ”lämna” ut någon. Jag skriver sällan ut namn och jag vet inte ens om dom det handlar om läser min blogg. Förhoppningsvis inte. Det skulle kännas dumt om dom såg det, men ändå är allt sanningen. Och det jag lämnar ut i bloggen är långt ifrån hela sanningen. Skulle jag skriva med allt så skulle folk klaga på engång. Jag skriver helt för min egen skull, för att jag tycker att det hjälper mig. Och om någon klagar, gör det till mig. Jag tål att höra sånt.

Som en ”vän” till mig frågade min VÄN för ett tag sen - ” Visst har Malin gått upp i vikt ? ”. Bara den saken kan man säga till mig, istället för att fråga andra. Och den saken, det är väl klart som fan att han ser att jag gått upp i vikt. Det behöver han inte ens fråga. Det ser nog alla, men ingen säger någonting och ingen skulle heller fråga varför. Folk är alldeles för fega och tar den ”säkra” vägen istället. Bara det att sanningen kommer alltid fram, förr eller senare!

Under en period i mitt liv var jag tillsammans med en riktigt svartsjuk kille. Om jag t.ex hade varit och handla och det tog lite längre tid än vanligt kunde han få för att jag hade ihop det med någon kille i affären. Eller om vi var ute bland folk fick han alltid för sig att jag flörtade med alla killar vi träffade. I den relationen blev jag utsatt för både fysiskt och psykiskt våld. Innan jag träffade honom hade jag alltid trott och sagt ”en smäll och jag går därifrån”. Men det blev inte alls så, jag förstod för sent vad som hände och jag försökte ändra mig och bevisa att jag visst gick att lita på. (Jag har ju faktiskt aldrig otrogen mot honom, men det handlade ju heller aldrig om mig, egentligen). Det tog mig lång tid och mycket arbete att läka skadorna jag fick under den relationen. Men det har gått, idag är alla sår läkta men jag kommer noga att akta mig för varningssignalerna som tyder på svartsjuka i framtiden.


Så där skrev jag för ungefär 2år sen i min blogg. Jag kan gå tillbaka och titta på det flera gånger och tänka tillbaka. Men nu kommer tanken upp, ”var det verkligen så farligt, vad jag det verkligen så dåligt, han slog ju faktiskt inte så hårt, han kanske bara älskade mig och vela ha mig för sig själv”. Men jag vet att alla dom tankar är så fel, så otroligt fel. Man ska inte tänka så. För då var det så dåligt! Och den personen har gjort mycket skada i mitt liv, men ändå lika mycket glädje. Glädje för att jag kan/försöker att inse att såna killar, såna människor överhuvudtaget inte är bra. Det den killen aldrig förstod var att jag aldrig var otrogen, jag älskade ju honom. Men i själva verkat så var det han som var otrogen om och om igen. Just då tänka jag nog att jag bara måste anstränga mig mer, att jag måste vara snällare, medmera.. Men allt låg hos honom. Det var han som hade problem, inte jag.

Det är lätt att säga att man aldrig mer ska träffa en sån kille igen, men det är som en ond cirkel att man faller för dom ”dåliga”. Även fast man inte vill. Dessutom har jag extremt svårt att tro illa om folk. Jag vill alltid tro det bästa om dom, tills dom bevisar motsatsen. Men när motsatsen kommer så vad göra jag ? Ingenting. Jag hoppas på att dom kan ändra sig, och att allt kommer bli bra. Hur korkat som helst när man tänker efter. Det kallar jag att inse saker alldeles för sent, det kan gå år innan jag göra någonting åt det. Bara för att  ”ibland” så är dom bra. Det är så lätt att skriva om det, men betydligt mycket svårare att göra någonting åt det! Då krävs det helt plötsligt mod och styrka.


En otroligt smart människa sa till mig häromdagen - ” man minns dom dåliga killarna”. Det hade jag inte ens tänkt på, men så är det verkligen. För hur många minns den perfekta, gulliga och snälla killen? Jag har träffa såna också, men dom var ”ingenting för mig”. Jag sökte mig till dom som var raka motsatsen. Man fastnar verkligen i den ona cirkeln. Jag kan tänka nu, ”det finns inga bra”. Men klart det gör, hur många som helst. Men jag ser dom bara inte!

Varje helg skriver folk att dom vill träffas, att dom vill hitta på någonting. Men jag backar undan lika snabbt, jag vill träffas men ändå inte. Det går inte att förklara på ett bättre sätt. Jag är nog rädd att inse och lämna det jag har. Även fast det inte är tryggt som jag lever nu, jag vet att jag skulle vilja ha det så mycket annorlunda men ändå så vill jag på ett sätt ha det som jag har det nu. Jag vågar helt enkelt inte släppa in ”fler” folk i mitt liv. Jag är rädd att bli kär, att vara kär på riktigt.

Just för tillfället så känns det ganska jobbigt, ledsamt och tråkigt. Jag har intalat mig i flera månader att jag är frisk och att jag mår bra. Men så ligger det inte till, jag har mått illa, haft ont i magen och haft blodsmak i munnen i några dagar nu. Och jag vet exakt vad som kommer ske igen, det här är dom första ”varnings-tecknen” innan det bryter ut igen. Tur att jag ska till läkaren nästa vecka på återkontroll. Jag hade hoppats på att kunna säga att jag mådde bra och allt var toppen, men så ligger väl det inte till nu. Och jag VET att min läkare kommer öka min kortison dos igen! Jag har varit så glad i flera veckor över att jag äter så lite kortison nu, och att vätskan i kroppen håller på att försvinna och att jag inte är lika ”rund” längre. Jag har ätit kortison i över ett år nu, först stora doser sen minskar det ner lite. Men så fort jag kommer ner till 5mg så kommer sjukdomen tillbaka och jag mår dåligt igen. Det känns ganska hopplöst just nu. Jag vill inte äta kortison, inte bara för den saken att jag sväller utan för att det inte är bra att äta kortison under lång tid. Kroppen mår inte bra av det, men i mitt fall så mår jag bättre av kortisonet, i alla fall min mage men övriga kroppen vet jag inte.

Det känns i alla fall tråkigt och jag hoppas verkligen att det vänder av sig själv nu.

Sjukdomen kommer om man inte mår bra i sig själv, om man stressar och inte har en stabil miljö runt om sig. Och jag är så otroligt medveten om det, meen det är lättare sagt än gjort att följa det!

Min finaste kille, i dom olika årstiderna. Funderar om jag ska framkalla lite kort och sätta in i fotoalbum och i ramar! Men det är ju inte alls billigt, när man har flera tusen kort. Men jag har sortera lite, så det blev ”bara” lite över 500kort som jag vill framkalla. Får bli någongång då jag känner mig lite extra rik. Alltså inte lika fattig som jag är nu :p


Nu på morgonen/förmiddagen har jag visa lägenheten för ett par. Dom verkade väldigt nöjd och tyckte att lägenheten var jätte fin. Åh, min fina lägenhet. Vill inte flytta, jag gruvar mig verkligen. Känns som jag aldrig kommer hitta en lika fin lägenhet igen och trivas lika bra! Men nu är det försent att tänka så. Nu ska jag flytta!! Och jag måste ställa in mig på det. Men jobbigast kommer bli att städa ur allt, fy! Men allt kommer bli så bra sen, allt kommer bli så otroligt mycket bättre. Nu tar vi en sak i taget, så kommer allt att ordna sig till det bästa! :) Positiva tankar..

Kan ju inte påstå att föreläsningen var så speciellt bra idag, visste bra att prata om jämställdhet men det var inte så intressant som det borde vara. Men tydligen var hon som föreläste en ”känd” författare. Men jag kände absolut inte igen henne :p Jag var mest trött, tror jag och Linus satt och gäspade ikapp. Men jag är glad att jag gick, annars hade resurscenter gnällt. Så nu känner jag mig nästan lite duktig! :)

Hela eftermiddagen har jag bara tagit det lugnt. Har inte gjort mycket alls, har varit ut på promenader med Ozzy, kolla på tv och ätit. Riktigt slapp eftermiddag.

Imorgon ska jag visa min lägenhet för en kille, han lät jätte snäll så jag tror att han kommer att dyka upp. Skulle en till ringa och inte komma, så skulle jag nog aldrig mer visa lägenheten för någon :p haha. Den där tjejen har fortfarande inte hört av sig. Skrattretande!

Jag ska nog ta en kortare promenad med Ozzy nu. Jag har nyss smörjt in hans trampdynor och satt på honom strumpor. Vilket inte alls är populärt. Han skäms! Han vägrar röra sig och står på samma ställe hela tiden. Och när man får han att gå så ser det jätte roligt ut! :) go killen min. Just nu står han bredvid sängen med huvudet på sängkanten och vill nog att jag ska säga att han får hoppa upp. Vem kan säga nej till dom hundögonen?

Helt sjukt att det är 6år sen det här kortet är knäppt.
Det känns både som det var igår, men ändå som det vore minst 20år sen.
Jag minns det så väl.
Och jag har nog aldrig varit mer nöjd med mitt liv som jag var där, på den tiden.
Jag älskade allt som hade livet att göra, jag trivdes.
Jag saknar att vara 15 år ibland, det var verkligen en tid då jag hade jätte roligt!

Jag som trodde jag var helt ledig ifrån allt imorgon, en dag utan planer. Men nej, jag kom ju på att jag ska vara på CFL hela dagen på nå förelösningar via högtrycket. Det ser jag absolut inte fram emot! Tror det börja kl 10, så får väl kliva upp till dess och hoppas på att Linus följer med också. Så det blir en hel dag där imorgon då. Annars har jag inge mer planer för morgondagen, tror jag !? Det visar sig.

Nu ska jag kolla igenom alla kort på datan, för att lägga in några på usb minne så jag kan skriva ut sen. Har inte framkalla någonting sen förra sommaren, så jag har måååånga kort. Men det får bli några stycken nu bara. Sen ska jag kolla på spökprogram! :)